Fisken Gunnar simmade Till Japan ett, tu, tre
Där stranda han på en sandig strand
"Lite hjälp om jag får be!"
Men tiden den förflöt och Gunnar bara skrek
Hur fiskar skriker vet jag ej, för hans röst den var så vek
I grevens tid kom en gammal man, som såg hur Gunnar led
"Vill du leva så kom med!"
Mannen han servera Gunnar på ett silverfat
Där satt en kvinna med två pinnar
Han skulle nu bli mat!
Men kvinnan bara ler, för hon har blivit mätt
Av Gunnar finns nu bara ben, för han var huvudrätt
