När skymningen så småningom sig sänkte

Kom ludna småkryp fram på alla håll

De hade bleka nattögon som blänkte

Och viskade: "Där går ett ensamt troll

Ett ensamt stackars knytt som går och tror

Att han är mycket stark och mycket stor"

Långt inne mellan bergen hördes Mårrans hemska rop

Och Knyttet gick och gömde sig i första bästa grop

Men om en kvart flög Knyttet opp och stampade och sa:

"Nu är jag mera arg än rädd, och det är ganska bra

Jag måste trösta Skruttet, jag får inte vara svag

För hon är nog, om möjligt, ännu räddare än jag! "