Säv, säv, susa

Våg, våg, slå

I sägen mig hvar Ingalill

Den unga månge gå?

Hon skrek som en vingskjuten and, när hon sjönk i sjön

Det var när sista vår stod grön

De voro henne gramse vid Östanålid

Det tog hon sig så illa vid

De voro henne gramse för gods och gull

Och för hennes unga kärleks skull

De stucko en ögonsten med tagg

De kastade smuts i en liljas dagg

Så sjungen, sjungen sorgsång

I sorgsna vågor små

Säv, säv, susa

Våg, våg, slå!