De såg under tystnad på varandra

Ett knytt, ett skrutt, och sommarmånen sken

Kanhända Knyttet inte är att klandra

För att han blev så svag i sina ben

Förlorad i sin blyghet sa han

"Jag skriver vad jag menar" och försvann

Han satte sig att skriva om sin stora ensamhet

Om hemulen och om snäckan som var så vit och slät

Om funderingar på havet och om hur rädd han blev

Men hur han än förklarade så blev det inget brev

Jag ber dig, käre lyssnare, att trösta båda två

Åh, skriv ett brev från Knyttet så att Skruttet kan förstå!